| Samarbetet
mellan Tornedalskommunerna har pågått sedan 1923, då Tornionlaakson kuntain toimikunta
grundades. Tornedalskommunernas Förbund inledde sin verksamhet 1941. Samarbete
förekom i gränshandel, färje- och brofrågor, laxfrågan, flottningen osv. År 1982
beslutades att arrangera samarbetsmöten turvis i de båda länderna. Tornedalskommunernas
samarbetsorganisation Tornedalsrådet grundades officiellt i Pajala den 15 maj
1987.Tio år i en organisationens liv är en kort tid. På den grunden kan inte långt
framåtsyftande principbeslut fattas, men i alla fall några. 1987
levde Europa fortfarande efter den " gamla tiden". Nato och Warzawapakten stod
beredda mot varandra, trots att det talades om avspänning. Perestroikan förtjuste
och förebådade förändringar i Sovjetunionen - men ändå inte det som hände 1989.
Om den europeiska integrationen eller det storpolitiska stiltjeskedet liksom inte
heller om Europaunionens framtida storlek fanns någon konsekvent uppfattning.
Det officiella nordiska samarbetet hade hamnat i bunker. Internationell verksamhet
på gräsrotsnivå fanns litet av. Gränsöverskridande samarbete i Tornedalen höll
sig i mångt och mycket på mental nivå.
Världens fredligaste gräns!
Hade man egentligen någonsin sökt analysera
detta? Diskussioner och analyser av detta slag skulle man kunna fortsätta med
ytterligare men det sagda ger redan förutsättningarna för förverkligandet att
grundandet av Tornedalsrådet var en fördomsfri handling. Nu började man på allvar
utnyttja denna speciella gräns etniskt, språkligt och kulturellt. Alldeles som
i samband med Provincia Bothniensis, skulle Tornedalens långa gräns gradvis bli
en resurs, som förenade minskande nationella kraftresurser. Tornedalsrådets organisation
avancerade genom indirekt maktutövning till direkt kommunrepresentation. Likadant
har rådets kostnader stigit under kontrollerade former. De
första åren var kommunförbundens årskostnad i Finland i genomsnitt 61 000
Fim och i Sverige 80 000 Skr. I dag erlägger kommunerna totalt 1,2 milj Skr eller
800 000 Fim per år. Målsättningen att rådet skulle få sin egen budgetpost i Nordiska
ministerrådet misslyckades. Även om inte på långa vägar alla ärenden och resultat
som varit uppe i rådet ens hinner nämnas, vågar jag påstå att ingendera av respektive
sida av älvdalen hade förmått lyfta fram dem ensam. Och trots att man inte fick
någon budgetpost har summan av s k främmande pengar till projekt, styrelse och
skilda aktiviteter under de senaste fyra åren växt till 3 948 247 Skr.
Intereg II programmet
Eftersom Tornedalen också är med i Interreg II-programmen,
vittnar detta om en fortsättning av främmande stöd. Sådana tider då nordiska organisationer
och inrättningar har minskats, är detta alldeles speciellt märkbart, likaväl som
det faktum, att där man fšrst nu håller på att lära sig gränssamarbete i Europa
och även Norden - är tornedalingarna pionjärer och föregångsmän.
Men Tornedalsrådet
är förvisso inte färdigt. Det finns ett speciellt skäl att minnas Kaipio-Hjorts
rapport, och den däri gjorda utvärderingen av situationen. Det kanske är så, att
man måste finna en beredskap i Tornedalen att ta nästa steg ganska snabbt. Regionpolitiken
är inte på modet vare sig i Sverige eller Finland. Kommunernas situation försvagas
och möjligheterna att bibehålla livskvaliten minskar. Hur ska vi förhindra att
regionen ödeläggs ? Hur få ungdomarna att stanna eller att återvänta ? Dessa problem
är vardagsmat och de är en mycket större utmaning nu än då rådet bildades. Nu
borde man dra upp nya riktlinjer och göra nya djärva öppningar. Gamla negativa
ställningstagande borde grävas ned. Med
förenande intressen
Förtroendepersonalens ansvar kommer även att öka.
De måste inte bara vara visionärer, de måste också kunna handla. Men vanligt folk
får inte heller sitta med händerna i kors. Jag hoppas verkligen inte på en sådan
framtid, där Tornedalsrådet gör allting för oss. Vi måste själva vara både initiativtagare
och aktiva.
Det finns redan en del glädjande tecken. Jag vill bara hänvisa
till byarna i Kätkäsuando och deras samarbete liksom flera andra byars förenande
intressen. Den linjen måste man fortsätta på. Tornedalens samarbete i längdriktningen
är också en s k känslig fråga.
Stundom framgår också av protokollen att axeln Torneå-Haparanda skulle vara dominerande.De
inledde ett samarbete sinsemellan något före rådets tillkomst. Men man borde också
börja på annat håll.
Andra lämpliga samarbetspartners finns och fler behövs.
Varför skulle inte byarna Karesuando kunna svara för de tjänster, som redan har
försvunnit eller som är på väg bort ? Det vore en underbar plats, där svensk,
finsk, samisk och norsk kultur vore samarbetets stimulerande underlag. Man kan
inte och får inte sammanfoga verksamheterna utifrån.
Bättre självförtroende
Gränssamarbetet borde överallt
att vara infödd. Min faster som dog i USA för några år sedan brukade säga: " Om
man skryter över oss tornedalingar, måste vi nästan alltid göra det själva." Detta
visar på tornedalingens bristande självförtroende - rentav mindervärdighetskomplex.
Om detta har varit sant, har situationen förändrats. Ester Cullblom undersökte
i sin licenciatavhandling tornedalingarnas självförtroende bland yngre och äldre.
Särskilt glad blev hon över de ungas positiva ställningstagande. Till exempel
92 % av dem ville bevara finskan. De
äldre åldersklasserna var än bättre : 96 %. Båda grupperna uppskattade den egna
gemensamma kulturen. I denna gemensamhetskultur finns den stabila grund på vilken
gränssamarbetet kan bygga i framtiden. Fortsätt
på den bogen, tornedalingar ! Yrjö
Alamäki
Översättning : Olof Hederyd | 
